Sexnoveller & Orgasmer

För tjejer som vill bli kåta. 6,5 miljoner klick.

De svenska sexklubbarnas uppgång och fall


sexklubb i filmen firmafesten

Ur Jan Halldoffs Firmafesten 1972

En gång i tiden var Sverige fullt med sexklubbar. Där kunde man slinka in och få lite kaffe och kakor. På scenen var det unga kvinnor som strippade, onanerade, hade lesbiskt sex och även lät gästerna titta på när dom hade gamla hederliga samlag. Ibland kunde tjejerna ta upp en man ur publiken och ge honom orgasm. Ibland gick dom ut i publiken och var småfräcka, dom kunde gnida sitt sköte mot en kal hjässa eller låna mannens glasögon och använda dem som dildo. Sådant var väldigt roligt på den tiden. Mellan sina framträdanden gick flickorna runt i publiken och sålde posering och prostitution. Man kunde även hålla auktion på en strippa och låta högstbjudande komma upp på scenen och ha ett offentligt samlag med henne. (Lagen mot sexköp var inte riktigt uppfunnen ännu.) Under några år blomstrade sexklubbarnas verksamhet och sedan försvann den lika snabbt som den kommit. Nu ska vi reda ut vad som egentligen hände under dessa frigjorda, galna år.

Sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9) var färgad av det tidiga 1970-talets sexliberalism. Den föreslog bla att incest skulle bli tillåtet, att 15-årsgränsen skulle tas bort, att straffen för koppleri skulle sänkas och att man skulle ta hänsyn till förmildrande omständigheter vid våldtäkt. Inte helt oväntat fick utredningen stark kritik. Detta ledde till att man började om från början och 1977 tillsatte Sexualbrottskommittén och Prostitutionsutredningen. Den statliga prostitutionsutredningen kom att innebära slutet för sexklubbarna. Den direkta orsaken till att klubbarna förbjöds var att utredningen kom fram till att klubbarna (direkt och indirekt) medförde prostitution. 1981 rekommenderade utredningen i sitt betänkande att sexklubbarna skulle förbjudas och 1982 beslöt riksdagen om ett sådant förbud. Det som förbjöds var pornografisk föreställning, dvs folk som har sex med sig själva eller andra inför publik. De lagliga sexklubbar som finns idag får alltså inte ha pornografiska föreställningar, i princip får de bara visa topless dans. Men annat var det förr!

Bilderna kommer ur filmen Anita från 1973 med Stellan Skarsgård och Christina Lindberg. Den handlar om hur 17-åriga nymfomanen Anita börjar jobba på sexklubb. Filmen har fina exteriörer från den tidens Stockholm och unika interiörer från Chat Noir, sexklubbarnas flaggskepp som lånade ut sin miljö till flera filmer och teveserier.

BÖRJAN PÅ KLUBBVERKSAMHETEN

Sexklubbarna var ingen utveckling av bordellerna, utan en ny företeelse, som blev möjlig när pornografin släpptes fri. Under 1800-talet och ända fram till 1950-talet var samhällets syn på pornografi mycket restriktiv. Pornografisk föreställning var förbjuden och den enda tillåtna underhållningen med anknytning till sex var ända in på 1960-talet censurerade filmer och enklare former av striptease. Synen på pornografi blev mer liberal under 1950-talet och i början på 1960-talet ifrågasatte radikala politiker och kulturarbetare att yttrandefriheten var begränsad när det gällde sex.

Sexklubbarnas föregångare var de porrbutiker, som öppnades i det sexliberala klimatet 1966-1967. I dessa lokaler började man såsmåningom även visa film och anordna striptease. I Stockholm öppnades Waikiki Café på Odengatan. Det ovanliga med detta café var att servitriserna arbetade topless. Affärsidén gick ut på att den lättklädda kvinnliga personalen, förutom att sälja kaffe och wienerbröd, erbjöd kunderna posering i ett angränsande rum. Mannen bakom detta café skulle senare bli en av Stockholms sexklubbsägare. Även porrbiografer kunde utvecklas till sexklubbar genom att de i första steget fick kvinnlig och ibland lättklädd personal. Kvinnorna på vissa poseringsateljéer kunde visa 8-millimetersfilm eller erbjuda en kund lesbisk show. Därigenom blev en sådan poseringateljé något av en liten sexklubb. Efter dessa första trevande steg kom i slutet av 1960-talet mer renodlade sexklubbar. Troligen var dåtidens klubbar i Frankrike och Danmark föredömen.

De sexklubbar som startades i slutet på 1960-talet utsattes ibland för polisrazzior. Man visade porrfilm (ofta inte godkänd av censuren) och anordnade striptease. Strax före 1970 utvidgades programmet till sexklubbarnas standradrepertoar med striptease, pettingshow, lesbianshow och liveshow. Detta innebar att kvinnor och ibland män hade sex inför publik. Artisterna på de exklusivare klubbarna kom ofta från Frankrike och på de enklare klubbarna från Danmark, som då låg före Sverige inom detta område. Ibland stängdes klubbarna av polisen, men nya uppstod, inte sällan i samma lokaler efter ett formellt ägarbyte.

1965 tillsattes en utredning, som 1970 ledde till att riksdagen släppte porren fri. Den nya lagen började gälla i februari 1971. Under slutet på 1960-talet hade praxis ändrats och riktiga samlag visats tex i biofilmen Ur kärlekens språk 1969. Den betydligt mer detaljerade Mera ur kärlekens språk stoppades först av censuren, men släpptes utan klipp efter ett regeringingripande 1970. Från och med februari 1971 var det i princip fritt fram att visa vad som helst på film och scen – och det gjorde man! Sexklubbsverksamheten var helt fri och vildvuxen under de första åren 1970-1973.

Kvinnorna som arbetade på sexklubbarna började ofta när de var 18 år, ibland kunde de vara ännu yngre. I tidningsannonser kunde en klubb locka med ”skolflicks-striptease”. Samtliga arbetade för att tjäna stora och snabba pengar. Arbetsuppgifterna kunde vara allt från striptease till prostitution. Den fasta lönen var liten, pengarna fanns i posering, trots att klubbägaren tog hälften. Efter sina uppträdanden på scenen erbjöd kvinnorna besökarna privat posering i ett angränsande rum. Ofta erbjöd kvinnorna även toppmassage, fransk massage och fullständig service, dvs prostitution. Myndigheterna insåg snabbt att sexklubbarna fungerade som centraler för koppleri och annan olaglig verksamhet. En lagändring 1973 innebar tillståndskrav, inspektioner och att flickorna som arbetade på sexklubbar måste ha fyllt 18 år. Som en garanti mot prostitution satte klubbarna upp galler, nät eller plexiglas mellan kvinna och kund i poseringsrummen. I praktiken fortsatte ofta prostitutionen på och i anslutning till klubbarna. Ibland gick kvinnorna helt öppet omkring i lokalen och erbjöd besökarna prostitution.

Sexklubbsverksamheten i Sverige stod på topp omkring 1975. Då fanns det 91 lagliga sexklubbar i landet. Sedan sjönk allmänhetens intresse, samtidigt som myndigheterna började motarbeta koppleri och annan kriminalitet i anslutning till klubbarna. I Stockholm fanns det ett tiotal klubbar 1971-1979. Ute i landet tog verksamheten fart 1973 och antalet var som störst 1975.
.

strippor sexklubben chat noir 1973

SLUTET PÅ KLUBBVERKSAMHETEN

1981 hade intresset avtagit, ofta var det färre än 10 besökare på en klubb. I Sverige fanns då bara 15 klubbar, mot 91 klubbar 1975. Fördelningen såg ut så här:

1975     1981

Stockholm      13          5
Göteborg           3          3
Malmö              14          0
Landsorten     61          7
Hela landet     91         15

Sexklubbarnas uppgång och fall framgår av denna tabell:

70  71  72   73  74  75  76  77  78  79  80  81

Antal i Stockholm    2     8  10     12  14  13   10   10     8     9     7     5

Antal i Sverige        24   37  69   74  90   91  78   53   46  30  20  15

PROSTITUTIONEN PÅ SEXKLUBBARNA

1977-1978 förekom prostitution helt säkert vid minst 18 av de ca 50 lagliga klubbarna i landet. 1979 fanns det prostitution på 8 av landets 30 klubbar. 1980 förekom prostitution på 9 av landsortens 10 klubbar, men inte på någon av klubbarna i storstäderna. 1973 – 1980 förekom 39 olika fällande domar för koppleri vid sexklubbar.

I den självbiografiska boken Spelat liv (Atlas 2001) berättar Louise Eek om sin tid som strippa och prostituerad på landets sexklubbar. Som så många andra reste hon mellan olika klubbar på landsorten, dansade. poserade och prostituerade sig. Boken är en partsinlaga och ett debattinlägg mot pornografi och prostitution, som ändå kan ge en viss inblick i hur verksamheten på sexklubbarna såg ut.
.

sexklubb klara norra

Stellan Skarsgård i Anita 1973

HISTORISKA DOKUMENT

I sexklubbarnas paradis Danmark, som dokumenterades i filmen Mera ur kärlekens språk 1970, förbjöds sexklubbarna redan 1972. Idag ger filmen en glättad och välregisserad bild av de tidiga sexklubbarna. I både helfigur och närbild får man se flickorna på en dansk sexklubb onanera, ha lesbiskt sex och samlag. Som avslutning tar de upp en man och en kvinna (troligen porrskådespelare) ur publiken. Mannen får utlösning och torkas av med hushållspapper innan han går och sätter sig igen. Kvinnan kläs av och får sitt underliv masserat med en vibrator i hårdplast. Sedan återvänder filmen till de kedjerökande sexologerna i studion. Filmen var ett tidstypiskt projekt av sexologerna Maj-Brith Bergström-Walan och Inge & Sten, tillsammans med Torgny Wickman och Inge Ivarson. De två senare låg bakom en stor del av de svenska filmerna inom sexploitation och hårdporr under denna tid – ibland använde de pseudonymer. Stockholms sexklubbar skildras i flera filmer från 1970-talet, förutom rena porrfilmer tex Anita och Firmafesten. På 1970-talet gjordes även uppmärksammade tevedokumentärer om Stockholms sexklubbar – med publikrusning som följd. Herrtidningarna gjorde ”undersökande” reportage med pornografiska bilder.

Trots bestämmelser mot stötande annonsering hade sexklubbarna i början av 1970-talet stora och stötande annonser i dagstidningarna. Där utlovade man strippande skolflickor, kvinnor som hade petting med upplåsbara jättepenisar och ”full insyn”. Herrtidningarnas sensationella reportage fungerade troligen som marknadsföring av sexklubbarna. Normalt anses ju redaktionell text ha större värde för marknadsföringen, jämfört med motsvarande mängd betalda annonser.

I början av 1970-talet var många vanliga människor nyfikna och gick på sexklubbar för att se vad som egentligen pågick där. Åtminstone på en del klubbar var flickorna som hade sex på scenen märkbart berusade, vilket  kunde kännas lite olustigt. De första massageapparaterna var högljudda och deras ilskna surrande kunde nästan överrösta den softa musiken.

Ds S 1980:9 – en rapport inom S 1977:01

Prostitutionsutredningen offrade sig för vetenskapen och gjorde flera studiebesök på olika sexklubbar. Man påpekar inledningsvis att svenska massmedia spritt myter kring sexklubbarnas verksamhet. Herrtidningarna FIB-Aktuellt, Lektyr och Se har gått i spetsen för dessa spekulativa skildringar, men även andra tidningar har bidragit. En kontrast är den sociologiska rapporten ”Svarta affärer” från 1976. Ds S 1980:9 (Prostitutionen i Sverige) var en omfattande rapport i två band, gjord inom den då pågående prostitutionsutredningen S 1977:01. Det ganska kortfattade slutdokumentet SOU (Statens Offentliga Utredning) 1981:71 (Prostitutionen i Sverige. Bakgrund och åtgärder) sammanfattade utredningen och rekommenderade att sexklubbarna skulle förbjudas. Denna åsikt uppstod tidigt bland dem som arbetade med utredningen. Pornografisk föreställning och sexklubbsverksamhet ansågs vara kvinnoförnedrande och dra in unga kvinnor i prostitution.

Den sexliberala inställning som fått riksdagen att släppa porren fri 1970 var på väg att ersättas av porrmotstånd redan i slutet på 1970-talet. En anledning kan ha varit att många blivit besvikna. Man hade väntat sig högklassiga erotiska skildringar, som skulle ge sexuell stimulans och lycka åt alla. Istället hade man fått ökad prostitution, urartad pornografi (kvinnor som hade sex med hästar var en populär specialitet) och en gangsterinfluerad sexindustri som utnyttjade och förnedrade kvinnor.
.

christina lindberg och strippor chat noir 1973

Christina Lindberg med strippor på Chat Noir

En resa med socialdepartementets tidsmaskin

Varför nöja sig med myter och spekulativa skildringar, när det finns gamla statliga utredningar i underjordiska arkiv med rullhyllor? Vi låter nu prostitutionsutredningen ta oss med till en svunnen värld, de svenska sexklubbarna 1979-1980. För att ge detta referat den rätta tidskänslan har många av de ursprungliga formuleringarna i rapporten behållits.

PROGRAMMET

Klubbarna visar pornografiska filmer av varierande teknisk kvalitet. De kan vara med eller utan ljud och av mer eller mindre professionellt format: 8, 16 eller i undantagsfall 35 mm. Om filmerna är utan ljud spelar man musik vid sidan om. Enstaka klubbar visar filmer med kvinnor och män som urinerar på varandra eller gör motsvarande saker med avföring. Därigenom kan perversa sexscener ackompanjeras av svensktoppshits som ”Du är den ende”.

Kvinno- och människosynen i dessa filmer är förnedrande och känslokall. Gynekologiska närbilder, erigerade penisar och spermautlösningar dominerar. Filmerna är fokuserade på mannens kontroll och prestation. Kvinnans roll är att ge mannen utlösning genom stimulering med munnen, eller att vara objektet som han hetsar upp. Känslor mellan rollfigurerna eller någon form av handling i filmerna är sällsynt.

Filmerna avbryts av levande framträdanden. Dessa kan vara en ensam kvinna som dansar till en eller två låtar, eller två timmars nonstop-föreställningar med många medverkande och samlag på scenen. Utan kvinnor av kött och blod skulle sexklubbarna bli enbart porrbiografer. Avbrotten görs ungefär en gång per timme.

Den vanligaste formen av levande framträdande är den sk stripteasen, då kvinnan till musik på hög volym ”dansar av sig” alla sina klädesplagg. Till denna striptease kan höra mer eller mindre av masturbationssimuleringar, ofta med hjälp av massagestav. Man använder gärna metalliska stavar som blänker i strålkastarljuset.

Pettingshow är att kvinnan ihållande använder sin massagestav för att simulera masturbation eller samlag. Gränserna är flytande, männen ska ju föreställa sig att det är deras egen penis, som trycks djupt in i kvinnans slida eller förs in och ut i denna medan kvinnan tycks njuta därav. Vid sidan av denna identifikation finns även inslag av prestation. Kvinnan går ner i spagat över massagestaven, som står på scengolvet, och tycks ”svälja” staven i sin slida. Hon reser sig sedan upp med staven djupt inne i slidan och männen applåderar kraftigt. Det var en prestation.

Hårdpetting är särskilt ohöljd masturbation med maximal synlighet för publiken. Kvinnan särar på benen och vänder sitt underliv mot publiken, som kan befinna sig bara en eller två meter bort. På en del klubbar har man byggt ut scenbryggor, så kvinnorna ska komma så nära publiken som möjligt. Kvinnan gnider och masserar sin klitoris, med eller utan hjälp av massagestavar. Hon för massagestavar och andra penisliknande föremål djupt in i slidan. Kvinnan simulerar att hon njuter av denna stimulering.

Lesbian show är två eller flera kvinnor som uppträder tillsammans och visar åskådaren hur de synes stimulera varandra på olika sätt.

Liveshow är samlag mellan kvinna och man. Scensamlagen följer mönstret i porrfilmerna. Mannen styr och ställningen byts ofta. Man intar gärna ställningar så publiken tydligt ser hur mannens penis förs in och ut ur kvinnans slida.

sexklubb klara norra 1973

POSERING OCH PROSTITUTION

I den enskilda eller privata poseringen upprepas mönstret från scenen. Kvinnan och mannen befinner sig i ett separat rum med två ingångar. Rummet är avdelat på mitten med ett finmaskigt nät eller en glasskiva. Det går att samtala genom mellanväggen. Ibland säger kvinnan sexuellt laddade ord eller meningar på mannens begäran. Kvinnan utför striptease och olika former av masturbationsrörelser. På mannens sida finns en stol, en papperskorg, hushållspapper och ibland en askkopp. Mannen betraktar kvinnan och stimulerar sig själv. Ett ytterligare steg är att han föreställer sig att han egentligen är tillsammans med kvinnan på andra sidan glasrutan.

De separata ingångarna och mellanväggen ska garantera att ingen prostitution förekommer i poseringsrummen. Ibland får kvinnorna skriva på ett skenkontrakt, där de lovar att enbart ägna sig åt laglig posering i anslutning till sitt arbete på klubben.

I själva verket är poseringen ofta ett sätt att införa prostitution på sexklubbarna. Toppmassage, franskt eller samlag kostar 250-500 kronor, posering 50-150 kronor. Klubben tar ofta hälften av pengarna kvinnan ”poserar in”. Ändå är det genom posering och ev prostitution som kvinnorna kan få stora inkomster. Kvinnan och mannen kan gå in genom samma ingång till poseringsrummet för att genomföra prostitutionen. Vanligare är att prostitutionen sker i en separat lägenhet eller annan lokal i närheten. Poseringsrummen kan då stå mer eller mindre oanvända. Ibland sveper kvinnan in sig i en päls och tar med kunden i taxi till en lägenhet på stan.

Posering tar högst 10 minuter och prostitution aldrig mer än 15 minuter. Med många kunder på en kväll är det därför möjligt för kvinnan att tjäna mycket pengar på posering och prostitution. De prostituerade kvinnorna erbjuder mannen utlösning på tre olika sätt, toppmassage (stimulering med handen), franskt (stimulering med munnen) och fullständig service (samlag).

KUNDER

Besökarna är nästan enbart män, med varierande klädsel och nykterhet. Ungdomar är ovanligt och rörelsehindrade män försvinnande få. Enstaka kvinnliga besökare förekommer, men då alltid som sällskap till män.

LOKALER

Lokalerna kan vara ruffiga och ostädade med slitna och delvis trasiga möbler, eller propra och snyggt inredda. Ibland har man akvarier, flipperspel, heltäckningsmattor, speglar och färgade lampor. Oftast saknas dagsljus och belysningen är dämpad. Lokalerna kan vara små eller stora, trånga eller rymliga. Det centrala är ett filmrum med scen för levande framträdanden. Dessutom finns en bar med lättöl, kaffe, bullar, smörgåsar osv. Varm mat är ovanlig, men ibland erbjuder man varma smörgåsar eller ett par smårätter. Rusdrycker får ej säljas. Ofta står en av kvinnorna som uppträder på scenen även i baren. Projektorskötaren är oftast en man, ibland har han även hand om tex garderoben. Projektorn kan stå öppet eller vara inbyggd, så enbart avsedda ljud når publiken. Poseringsrum finns oftast inom klubben. Även de enklaste klubbarna har alltid någon form av toalett, garderob och bar, samt omklädningsrum för personalen.

Alla klubbar tar inträde, som varierar mellan 25 och 145 kronor, vanligast är 50-75 kronor. Taxichaufförer är alltid välkomna in för att dricka kaffe och se på showen. Eftersom de rekommenderar sina kunder olika sexklubbar är de viktiga för marknadsföringen. I enstaka fall får taxichaufförer provision för kunder de kör till klubben.

strippor på sexklubben chat noir 1973

Strippor Chat Noir 1973

KVINNAN

Bara vissa kvinnor kan komma ifråga för arbete på sexklubbar. Kvinnan måste leva upp till ett förhärskande ”sexighetsideal”. Till detta hör att hon ska vara eller se ung ut. Att inte vara tjock utan slank. Men gärna med stora och fylliga bröst. Dessa bör i så fall inte vara på något sätt slappa eller hängande. ”Det ser inte vackert ut”. En rad andra synpunkter brukar också ges, men vi avstår från att förmedla dessa här.

Hon måste dessutom klara av det psykiskt påfrestande arbete, som verksamheten på en sexklubb innebär för de anställda kvinnorna. Hon måste klä av sig helt naken inför främmande människor och sedan simulera masturbation, kanske även göra lesbiska shower eller liveshow. Bara en liten grupp kvinnor uppger att de känner exhibitionistisk njutning, för de flesta är scenframträdandena mer eller mindre påfrestande.

Varenda kvinna som dras till sexklubbarna lockas av möjligheten till stora inkomster. För att tjäna pengar på posering måste hon vara attraktiv, kunna sälja sig själv till kunderna och konkurrera med de andra kvinnorna på klubben. Ibland tar kvinnorna kontakt genom att sätta sig i besökarnas knä och småprata, ibland går de bara fram och frågar om mannen vill ha en posering. Det förekommer även att männen aktivt tar kontakt.

Få kvinnor sparar eller investerar sina pengar. Det mesta går till lyxkonsumtion som kläder, kosmetika, taxi, restaurangbesök, utlandsresor och liknande. En liten grupp övergår efter några års arbete till att bli klubbägare.

Kvinnorna börjar ofta arbeta när de är i 18-årsåldern, en del har börjat ännu tidigare. De flesta är i 20-årsåldern och nästan ingen över 35 år. De prostituerade vid sexklubbarna är oftast 25-30 år, äldre än de gatuprostituerade men yngre än de prostituerade på massageinstitut och poseringsateljéer.

TRE EXEMPEL PÅ KLUBBAR I STOCKHOLM

(I dagens penningvärde motsvarar 60 kr 250 kr, 75 kr 317 kr och 115 kr 480 kr.)

amor sexklubb

PRISGRUPP 1: AMOR – 60 KR

Klubben ligger i en fd biograf på Klara Norra Kyrkogata. Vägg i vägg ligger en porrbutik. Den långsmala lokalen är ganska trång och ruffig. Man visar pornografisk film av ganska dålig teknisk kvalitet. Projektorns knirkande ljud blandas med stön från filmduken. På klubben arbetar denna natt 4 kvinnor samt en manlig projektorskötare. Publiken består av 20 män, de flesta klädda i kavaj. Hälften är 20-30 år och den andra hälften över 45 år. Flera är berusade och de sitter i baren, där det är lite stökig stämning.

En gång i timmen avbryts filmen och en av de anställda kvinnorna dansar striptease. Efter sin föreställning erbjuder hon besökarna posering med öppningsrepliker som:

Vill du följa med mig?
Hej, vad heter du?
Vill du ha en posering?

När kvinnan hittat en kund tar hon på sig en kappa och tar med kunden ut på trottoaren. Sedan går de tillsammans in i porrbutiken, där poseringsrummet finns. Efter 10 minuter är kvinnan tillbaka på klubben.

PRISGRUPP 2: SEXORAMA – 75 KR

Lokalen ligger i en källare, men är stor och rymlig snarare än liten och intim. Scenen är stor och modernt utrustad. Från scenen går tre bryggor ut bland publiken, som sitter vid små bord. På dessa bryggor genomförs den hårdpetting, som klubben satsar mest på. På en större duk visas film av gängse 16-millimeterstyp. Filmen avbryts för ett non-stop scenframträdande. Först blir det striptease och sedan hårdpetting på scenbryggorna. Efter att 2-4 kvinnor haft hårdpetting, till dånande musik och blixtrande ljus, följer lesbianshow. Därefter tar filmen vid, men inte alltid. Ibland avslutas föreställningen med samlag på scenen.

Kvinnorna inbjuder aktivt till enskild posering, särskilt efter att de har gjort sina scenframträdanden. Poseringsrummen ligger inom klubbens lokaler och det är ett finmaskigt nät mellan kvinnan och kunden.

chat noir 1972

PRISGRUPP 3: CHAT NOIR – 115 KR

Denna klubb vill skapa en image både som sexklubbarnas flaggskepp och som respektabel internationell nattklubb. Därför förekommer ingen posering, istället satsar man på stora, koreograferade scenshower. De anställda kvinnorna är klädda i ställets ”kattkostym”. Man bemödar sig om en lågmäld ton.

Lokalerna och den tekniska utrustningen är påkostade. Film- och scenrummet tar 150 sittande gäster. Det finns en bar. Gästerna är genomgående välklädda med stort inslag av utländska affärsmän. Några välklädda kvinnor i åldern 30-40 år är med som sällskap till män, denna natt finns det högst 5 sådana par. Antalet gäster är litet över 100.

Scenshowerna körs nonstop i 2 timmar, mellan dem visas pornografisk film av god teknisk kvalitet. Rekvisitan på scenen är påkostad: Motocyklar, rymdfarkoster, kyrkogårdsgravar med kors, gigantiska sängar, kedjor mm. Det är 1-7 kvinnor på scenen samtidigt. Showen består av striptease, petting och lesbiskt. Samlag på scenen förekommer också.

FÄLTARBETE

Den ovan refererade delen av utredningens dokumentation ville på ett objektivt sätt visa sexklubbarna ur ett besökarperspektiv. Utryckta ur sitt sammanhang kan därför beskrivningarna kanske påminna lite om de herrtidningsreportage, som utredningen kritiserade. Leif GW Persson bedrev spaning och försökte i rent studiesyfte köpa sex på huvudstadens sexklubbar, men utan att få napp. Bla köpte han posering och erbjöd sig att betala extra för mer – utan resultat. Han trodde själv inte det berodde på att han blev igenkänd. (Leif GW Persson: Horor, torskar och hallickar – en bok om prostitutionen. 1981.) Genom sitt arbete i olika undersökningar var Leif GW Persson en av de mest insatta i prostitutionsfrågan. Sina kunskaper hade han även använt i Profitörerna 1979, en roman om mordet på en prostituerad. Någon kanske tycker det låter oseriöst när han berättar att  han köpt sexklubbsbesök och poseringar. Eftersom båda verksamheterna då var lagliga hade det tvärtom varit oseriöst att yttra sig om fenomenen, utan att ha gjort fältstudier. I början på 1960-talet förekom det att dåligt pålästa debattörer ville förbjuda sexfilmer-utan att själva ha sett någon sådan film. Det är alltid bra att veta vad det är man diskuterar.

Oseriöst var det däremot när herrtidningars reportrar ”testade” prostituerade. En journalist klagade på att samlaget med en poseringsflicka bara tog några minuter. Detta ifrågasattes av en insändare, om det hela bara tog några minuter verkade det ju som om testaren hade blivit tillfredsställd. Reportagen från poseringsateljéerna var utformade som en form av undersökande journalistik, då kallad socialporr. I själva verket var dessa reportage nog mest en ursäkt för att visa pornografiska bilder på poseringsflickorna. Sådana reportage var under några år mycket vanliga i herrtidningarna FIB-Aktuellt, Lektyr och Se. På 1970-talet hade herrtidningarna miljonupplagor och lästes av både kvinnor och män, så deras genomslag var stort.
.

christina lindberg, strippor chat noir

Chat Noir strippor & Christina Lindberg

KLUBBÄGARNA

På landsbygden kunde ett par kvinnor vara både ägare och personal, vilket gjorde dem till typiska småföretagare. I Stockholm ägde ”sexklubbskungen” Ulrich Geismar 4 av de 7 klubbar som fanns i staden 1980. Mille Markovic, känd från boken om Kungen, ägde 2 av de 3 återstående. Geismars  imperium bestod av den högklassiga Chat Noir, Sexorama i mellanklassen och två lågprisklubbar. Detta gav stordriftsfördelar, kvinnorna kunde flyttas mellan klubbarna och täcka upp vid vakanser.

Chat Noir på Döbelnsgatan var ett undantag bland de annars mer eller mindre ruffiga sexklubbarna. När det gällde elegans kunde klubben mäta sig med vilken guldkrog som helst. Till Chat Noir gjordes ett särskilt urval av kvinnor, de som arbetade där var unga, vackra och klädda i en kattkostym av svart sammet. Många av klubbens kunder var utländska affärsmän, ofta från Japan. Man visade minimalt med film och hade långa, påkostade shower på scenen. Ett annat ovanligt grepp var att inte ha posering på klubben, man ville visa att man höll sig för god för sådant. Chat Noir blev mycket känd och interiörscener från klubben förekom i filmer och teveserier. Man hade även mycket annonser på dagstidningarnas nöjessidor, med bilder på flickor i kattkostym. Chat Noir fungerade som ett flaggskepp, både för Geismar och hela branschen. (OBS! Sexklubben i Göteborg med samma namn, långt senare, har inget med gamla Chat Noir i Stockholm att göra.)

Chat Noir användes som miljö i flera svenska sexfilmer, till exempel Anita (1973), Justine & Juliette (1975), Ta’ mej doktorn (1981) och Pilska Julie på bröllopsresa (1982). Klubben var också förebild för Jan Halldoffs film Chez Nouz (1978), en mordhistoria i porrmiljö. Den före detta svenska porrdrottningen Marie Forså spelade Laila, som hade sex med en ål i ett akvarium och sedan blev mördad.

Avsomnade tidningen Kapten Stofil avslöjar nya fakta om artisterna på Chat Noir. Gösta Engström och Hasse Harnesk uppträdde där som komikerparet Pilsner och mimade till inspelade ljudeffekter.

”Att 70-talets porrklubbar bjöd på annan underhållning än striptease och liveshower var en nyhet för mig, och jag frågar Pilsner om det fanns fler varietéartister än dem på klubbarna:

Gösta: Ja, det var en blandning av trollkarlar, eldslukare, cykelakrobater och annat i kabaretanda. Jag minns en norsk trollkarl, som kallade sig ”Finn Jon”, och mest var känd för den svävande silverkulan. Där fanns även en italiensk orkester, men de låg inte lika bra till hos de koreanska tjejerna som vi. Även Johnny Lonn var engagerad, ”nyss hemkommen från Las Vegas”, som han var.

Man kan nog lugnt utgå från att det inte var ett brinnande intresse för playback-komik som förde Chat Noirs kunder till klubben, vilket inte hindrade Pilsner från att göra succé med sin show.

Gösta: Vi hade jävligt kul, det var ju gräddan av strippor som arbetade där, och vi är kompisar med många av dem fortfarande. Vi hade ärtsoppa hemma hos varandra på torsdagar – eller torsdagsnätter, för vi jobbade så sent.

Lido, i en biograflokal på Hornsgatan, marknadsfördes istället som en folklig sexklubb till budgetpris. Man vände sig alltså till en helt annan målgrupp, för att utöka sina marknadsandelar. Från början var inträdet bara 20 kronor och då ingick film, striptease, kaffe och kakor. Programmet bestod av porrfilm, som då och då avbröts för striptease. Kuriosa: 1976-08-14 spelades scener för långfilmen Hemåt i natten in på Lido.

I reportage på teve framställdes Ulrich Geismar som en framgångsrik affärsman. Man var särskilt imponerade av alla tevemonitorerna på hans arbetsrum, som var kopplade till övervakningskameror och lät honom ha fullständig koll på hela Chat Noir. Efter förbudet förekom han, som en mer lågmäld person, i ett smått nostalgiskt program om sexklubbsepoken.
.

chat noir sexklubb ur Anita 1973

Char Noir ur filmen Anita 1973

FÖRBUDET

Posering och annan pornografisk föreställning på sexklubbar förbjöds 1982. Klubbarna hade då redan delvis självdött och få saknade dem. Dels hade det kanske funnits en överetablering, dels hade allmänhetens intresse och nyfikenhet minskat. Polisens intresse för verksamheten hade å andra sidan lett till att många klubbar stängts och ägarna dömts för koppleri. I Malmö hade man lyckats få bort samtliga sexklubbar redan 1977. I Stockholm hade prostitutionen på de kvarvarande klubbarna upphört 1980.

Förbudet var ingen stor händelse. När utredningen rekommenderade förbud var sexklubbsbranschen redan på väg att försvinna. 1981 fanns det 5 klubbar i Stockholm, 3 i Göteborg, ingen i Malmö och 7 i resten av landet. Totalt fanns det 15 klubbar i Sverige mot 91 st sex år tidigare. De flesta klubbarna brukade ha under 10 besökare. Det var bara de allra exklusivaste, Chat Noir i Stockholm och Club Geisha i Göteborg, som fortfarande drog publik, till stor del utländska affärsmän. På dessa två klubbar förekom ingen prostitution och på ”Chatte” inte ens posering.

Prostitutionen på landets sexklubbar sköttes 1980, enligt Leif GW Persson, av ca 50 kvinnor, som reste mellan olika klubbar ute i landet. I SOU 1981:71 finns uppskattningen 100 kvinnor. Dessa 50-100 kvinnor ska jämföras med totalt ca 2000 prostituerade kvinnor i Sverige. När klubbarna förbjöds hade de alltså mycket liten betydelse för den totala prostitutionen. Varför förbjöds de då?

Förbudet hade mycket liten betydelse för omfattningen av prostitution och pornografi i Sverige, men det är desto intressantare som tidsspegel. När pornografin släpptes fri bara 10 år tidigare var klimatet helt annorlunda. Då tyckte man att alla former av sexualitet, som inte innebar direkta övergrepp, skulle vara tillåtna. Folk skulle själva få bestämma vad de ville göra i sängkammaren och vilken pornografi de ville konsumera. Det normala var att allt skulle vara fritt, för att förbjuda något krävdes synnerliga skäl. Detta gällde framförallt sex, men i viss mån även sprit, tobak och lättare narkotika. 1980 härskade en förbudsmentalitet. Att det inte fanns starka argument för att behålla något kunde räcka för ett förbud. 1970 sågs sexklubbarna som en fråga om individens frihet. Alla skulle själva få avgöra om de ville starta en sexklubb, arbeta på en sexklubb eller besöka en sexklubb. Från början behövdes inget tillstånd eller registrering och det fanns ingen nedre åldersgräns för flickor anställda på sexklubbar. 1973 ville man få lite kontroll över den kaotiska situationen och införde tillståndskrav samt åldersgänsen 18 år för arbete på sexklubb. I slutet på 1970-talet började man motarbeta det olagliga koppleriet på klubbarna. Detta var ganska enkelt att avslöja och många klubbägare dömdes för koppleri.

1981 handlade det inte om att snygga upp i klubbvärlden eller bekämpa koppleri. Hela sexklubbsverksamheten ansågs onödig och otrevlig. Det fanns inget som talade för att behålla den. Att klubbarna höll på att försvinna sågs som ett bevis för att ingen behövde dem. Argumenten för att förbjuda klubbarna är det riktigt intressanta, om man vill använda sexklubbsförbudet som ett sätt att förstå vad som hände i Sverige och världen på den tiden. SOU 1981:71 ger dessa argument för att förbjuda klubbarna:

”Även för de kvinnor som inte ägnar sig åt prostitution måste deltagandet i de olika sexshowerna vara påfrestande, låt vara att åldersgränsen för medverkan i sådana föreställningar går vid 18 år. Sexualiteten framställs som något helt lösryckt utan samband med känslomässiga upplevelser som ömhet och kärlek.” (sid 176)

”Visserligen kan det med rätta sägas att denna påverkan på en relativt liten grupp män måste vara obetydlig i jämförelse med vad pornografi, sexfilmer och herrtidningar åstadkommer i den riktningen, men den bidrar ofta effektivt till att ge männen uppfattning om kvinnan som enbart könsvarelse och handelsvara.” (sid 177)

Andra argument är att sexklubbarna bara funnits i mindre än 20 år och att de är förbjudna i Danmark, Norge och Finland.

”Till detta kommer som absolut avgörande argument att riksdagen år efter år uttalat sig mot verksamheten vid klubbarna.” (sid 177)

Förbudet kan alltså ses som en symbolhandling mot prostitution, pornografi samt sexualitet ”utan samband med känslomässiga upplevelser som ömhet och kärlek”. Sådana symbolhandlingar, eller att man bygger symboliska strukturer, är mycket vanligt när tjänstemän, politiker och andra människor vill framstå som handlingskraftiga. Samtidigt inträffade det stora förändringar under den här tiden, som var mycket mer än symboliska, det blåste starka moralistiska och konservativa vindar. Efter en period av liberalisering och vänstervridning kom Margaret Thatcher, Ronald Reagan, den kristna högern och den fundamentalistiska väckelsen. En motreaktion i form av en konservativ våg rullade över världen. Efter bara något år skulle AIDS komma, som ett dråpslag mot promiskuitet och ohämmad sexualitet.

ÖGONVITTNEN BERÄTTAR

Några män, idag närmare 60 år, berättar om sitt 70-tal:

”Jag körde taxi då och rekommenderade sexklubbar till folk när dom frågade. Dom som såg fattigast ut tog jag till Amor, mellanklassen till Sexorama och dom rikaste till Chat Noir. Vi taxichaufförer fick ingen provision på gästerna, men klubbarna var rädda om oss. På Chat Noir kunde man gå rakt in i taxiuniform och jag brukade gå dit och se showen när jag hade rast. Tjejerna var alltid trevliga och bjöd på kaffe.”

”Jag var på klubben La Madeleine med några kompisar när jag var runt 18 år. Det var spännande att se, men samtidigt lite olustigt eftersom tjejerna på scenen var klart påverkade.”

”På dagen kunde man vara ensam med strippan och det kändes lite speciellt. På kvällarna var det mer folk och en tuffare atmosfär. Tjejerna var väldigt trevliga att prata med, men allt gick ut på att sälja poseringar till gästerna.”

”Jag var aldrig på sexklubb, men brukade gå på porrbio med kompisar, särskilt på Woodstock som var en riktig biograf med riktiga långfilmer. Då fanns ju i princip inte video, bara porrtidningar om man inte gick på bio. På porrbiograferna var det nästan bara killar, men när stora biografer som Rigoletto visade porrfilmer typ Musen Som Tjöt fanns det en hel del kvinnor i publiken.

”Det var mycket snack om sexklubbar när jag var omkring 18 år och herrtidningarna, som alla läste då,  hade stora reportage. Men jag förstod inte riktigt varför man skulle betala för att se andra hålla på och gick aldrig på någon klubb. Sedan försvann dom ju. Men när jag tågluffade var jag och en kompis på strippklubb i Paris. Då kom det tjejer och satte sig i knät på oss och det höll på att bli slagsmål när vi vägrade betala en massa extra för det. I Sverige hade man ålderskontroll och utkastare på ställena, i andra länder blev man som tonårskille istället inkastad av dörrvakterna.”

Och som avslutning en kvinna:

”1962 gick jag i åttan och vi åkte till Paris på skolresa. Det var andra tider då och självklart skulle en åttondeklass gå på strippklubb. Magistern blev utbuad när han skojade och sade att alla killarna måste ha ögonbindlar på sig på klubben. Det roligaste där var när två tjejer dansade fram mot magistern och han inte visste vart han skulle ta vägen. Några år senare kom sexklubbarna i Sverige och jag läste om dom i Fibban och Se. Men jag gick aldrig på någon sexklubb och jag tror det bara var killar som gjorde det. Men jag såg förstås Kärlekens Språk på bio och då fick man se både äkta samlag och en tjej som onanerade. Alla skulle se Kärlekens Språk och sedan uppföljaren Mera ur kärlekens språk. Då trodde många att porren skulle befria människan från ångest. Sedan svängde det och porr blev någonting hemskt.”

EPILOG

Sexklubbarnas guldålder på 1970-talet framstår idag som en märklig historisk parentes. Så här lät det i Kjell Alinges fredagskrönika i P2 2007:

På Döbelnsgatan fanns det en spegelprydd kajuta som ledde in till en liten salong med mjuka sittplatser. På scenen knullade man offentligt och koreografiskt. Med polisonger. Chat Noir hette detta. Japanerna kom stapplande med köttröda slipsar och lapade nordiskt synd tills guiden blåste i en pipa och man drog vidare till nån annan nattklubb med jonglör och eldslukare. Hade jag inte sett showen hade jag inte trott det hade hänt.
.

Chat noir pettingshow i publiken 1972

Pettingshow Chat Noir 1973

Sexnoveller& Orgasmer blogg

Skriv en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s